Styrelsen har under slutet av våren utformat en plan för hur klubbens flygplanflotta bör vara sammansatt. Och så har vi köpt ett flygplan till. Vi har en plan - och just nu åtta flygplan.

Till förutsättningarna hör att klubben bedöms kunna finnas kvar i nuvarande lokaler fram till 2019 och på Bromma ännu längre. En gammal ståndpunkt, som det inte finns skäl att ompröva nu, är att om vi tvingas lämna Bromma är det troligt att klubben bör upplösas.

Vi förefaller ha etablerat ett svagt ökande medlemsantal, f.n. har vi drygt 250 medlemmar. Medlemmarna ägnar sig i grova kategorier åt flygning med fyra olika syften: (1) Skolning och allmän flygträning; (2) Reseflygning (privat eller i tjänsten) inom Sverige och ut i Europa; (3) tävlingsflygning samt (4) rekreationsflygning utan destination, även kallade stjärtsvängar. Sammantaget har sju flygplan flugit drygt 2000 timmar de senaste åren. Diverse stillestånd har hållit respektive kommer att hålla nere flygtiden 2007 och 2008.

På marknaden finns nu glasfiberflygplan med goda fartprestanda, men oftast måttliga kortfältsegenskaper; Dieselmotorer är något tunga och har tveksam driftsäkerhet men ger mindre förbrukning av bränsle, som dock tyngre än bensin; Enreglagestyrda motorer ger ett enklare och effektivare handhavande; "Glascockpit", dvs. stora skärmar i stället för den traditionella uppsättningen ”klockor”, kommer av många piloter nästa generation uppfattas som en nödvändighet.

Planen är att SFK senast 2018 skall ha minst två flygplan med glascockpit och enreglagestyrd motor. Om de är av plåt eller plast är en öppen fråga. Utbytet till en ny flygplangeneration skall ske stegvis - av hänsyn till ekonomi och för att inte tvinga fram snabba omställningar från klubbmedlemmarna.

Vi hade fram till nyss sju flygplan, varav C172or och PA28or är mest använda. Nu har vi ytterligare en PA28, IZZ.

Vi har erfarenheten att enstaka flygplan har en tendens att bli relativt dåligt utnyttjade - att det finns två (eller fler) ökar sannolikheten för tillgänglighet och därmed intresset att flyga in sig och upprätthålla kompetens på typen. Strävan skall vara att ha minst två flygplan av de mest efterfrågade typerna.

Strategin är att inför generationsbytet ha minst tre PA28, tre C172 och minst en C150. I det andra steget ersätts en PA28 och en C172 med två flygplan av typ NY (det är en senare fråga vad det är för något). På det sättet finns hela tiden minst två likvärdiga flygplan.

Bytet till en ny flygplansgeneration ställer krav på ytterligare kapital. Vi behöver fundera över hur vi bygger en ekonomi med större stryktålighet än dagens, för en sak är klar. Nya flygplan är dyra.

Paradoxalt nog är alltså anskaffningen av IZZ, vår äldsta Cherokee, det första steget i en modernisering av flygplansflottan. Vi har idag inte muskler att köpa två flygplan av typ NY. Dessutom verkar en del varianter av typ NY inte riktigt färdigutvecklade. Och att köpa ett nytt eller nästan nytt flygplan av typ GAMMAL binder mycket kapital i teknik (klockor och blandningsreglage) som vi tror är omoderna om fem till tio år.

Alltså: Grunden är lagd.
Vi har flygplan som ger flygmöjligheter för mer än trehundra medlemmar och många möjligheter att - när det är dags och vi har råd - byta generation. Den enda haken är att hela ekonomin bygger på att de flygplan vi har flyger. Och det kan bara klubbmedlemmarna ta hand om.


John Fürstenbach